«

»

Tur att jag mår bättre nu…

Aaooouch!! :shock: När jag läser dagboken från förra året så var jag verkligen inte på något ”topp-humör” och mådde riktigt dåligt. När jag tänker tillbaka på den tiden då jag mådde så mycket sämre än vad jag gör nu, så blir jag tacksamt påmind om hur mycket bättre min hälsa är nu för tiden. Så här skrev jag förra året:

Dag 17

Vissa dagar kan verkligen börja bättre än andra. Detta är en av de dagar som började på ett sämre sätt av flera olika anledningar. Dels så blev jag väckt mitt i natten av en konversation, som utvecklades till en diskussion, som i sin tur gjorde mig riktigt irriterad.

På morgonkvisten skulle maken och jag åka iväg och hyra en bil eftersom vår bil var inne på lagning igen. Självklart så måste man i det läget vakna av att man har fått mens och har extremt ont i magen. Härligt!

Solskenshumöret är på topp när man masar sig ur sängen och gör sig i ordning för vidare färd. Dagar som dessa så blir man galet arg över minsta lilla motgång och idag var det verkligen inget undantag. Det i sin tur ledde till att jag total-exploderade på maken och även röt ifrån till andra människor som kom i närheten.

Sådana här dagar vill jag skilja mig, tvinga sönerna att flytta till sin pappa och flytta till en koja i skogen och aldrig mer prata med andra människor. Jag vill bara vara själv och bara ta hand om mig. Smärtan är omänsklig! Dessvärre så kommer människor som aldrig själva har upplevt samma smärta, aldrig att förstå hur det känns. I deras ögon så är man bara en rabiat häxa som de skäms över.

Klockan är snart tre på eftermiddagen och jag har inte fått i mig en smula ännu. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ur sängen och ta mig till köket för att göra i ordning något att äta även om jag känner hur hungrig jag är. Jag vill bara ligga kvar under mitt varma täcke och vila bort smärtan och värken som maler i kroppen.

Varför måste man ha mens när man är klar med sitt barnafödande? Inte ens när man har genomgått en sterilisering så försvinner mensen eller mensvärken. Förbannat! Humöret är inte heller särskilt jämt och tårarna har sprutat ur ögonen hela förmiddagen. Det i sin tur har naturligtvis lett till en fantastisk huvudvärk. Vilken härlig start på helgen!

En väninna ringde för en stund sedan, men jag orkade inte prata med henne heller även om hon är världens sötaste och absolut inte har gjort mig något ont. Jag vill inte prata med någon när jag mår så här. Tur att det är övergående!

Vi har lite blomkålsris kvar från igår. Det kanske jag ska masa mig upp och värma? Då får jag i alla fall i mig något. En proteindrink är inte heller så svårt att svälja så det är dags att gå upp och göra i ordning maten. Sedan kan jag lägga mig i soffan och titta på tv en stund.

Maten är uppäten, men jag mår inte särskilt mycket bättre. Det får bli en kväll i soffan. Mycket vila och varmt te borde göra susen. Förhoppningsvis så mår jag bättre i morgon när det är dags att åka på kalas.

I morgon fyller nämligen svärmor 75 år och då blir det bakverk av olika slag. Det kan ju passa bra den här veckan, även om jag inte har något sug på det sättet som jag hade förr. Hoppas att magen klarar av att få lite mat i sig i morgon. Just nu så lockar det inte. Inte ens fredagsmys vill jag ha, även om resten av familjen vill det. Maken ska köpa lite efter jobbet som de kan mumsa på. Jag vill inte ens ha mina ”wild chips”.

Dag 17 ger jag mig själv ”17”. Det är inte så svårt att hålla sig från godis, glass, snacks och bakverk en dag som denna. Faktum är att bara tanken på det får mig att må illa. Jag vill inte ha något sådant alls.

Tur att min kära familj står ut med mig när jag är en sådan här satmara!! :shock: Tack och lov så är jag inte sådan här så ofta… men jag erkänner att jag verkligen tycker synd om dem som kommer i min väg när jag mår som sämst… Nu som då, så brukar jag stänga in mig och hålla mig så långt borta från människor som det någonsin går. Vem vill umgås med ett sådant här monster? :shock:

Jag har märkt att min viktminskning har gjort en klar skillnad i mitt välmående och jag är så tacksam för att jag tog steget och försökte en gång till. Tänk om jag inte hade gjort det. Då hade jag troligen fortfarande mått riktigt dåligt och haft fler symtom än vad jag har nu…

Vad är ditt skäl till att du vill gå ner i vikt? Vad fick dig att ”bestämma dig”? / Maria

Ibland är man ur form.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>