«

»

Tappa motivationen när det går långsamt?

Jag är så glad och tacksam för att jag skrev dagbok under förra året. Nu när jag läser det jag skrev då så minns jag känslan så tydligt! Jag ville ju se ett snabbt resultat, men det är inte så tydligt om man går ner från 100,7 till 98,3 kg även om det är mycket att gå ner 2,4 kg på en vecka.

Mentalt kan man känna sig frustrerad över att resultatet inte syns eftersom man har en inre bild av hur man vill se ut. Att då ha tålamodet att vänta på resultatet är inte alltid det lättaste… Så här skrev jag förra året:

Dag 12
Sakta, men säkert kan man ibland säga i olika situationer. Det borde man kunna säga om min viktnedgång också, men det är just ordet sakta som jag stör mig på just nu. Det går nedåt, men det går långsamt och jag tror att det är där som många tappar tålamodet. De vill ha resultat snabbare och kan inte riktigt relatera till, att det jag har gått ner den senaste veckan faktiskt är väldigt mycket.

-2,4 kilo på sju dagar. Enligt min profil i min mobil-app så ska jag gå ner 1 kilo i veckan. Det innebär att jag har gått ner mer än dubbelt så mycket. Vad är det då som gör att jag tycker att det går långsamt? Det har ju i själva verket gått snabbare än vad det var tänkt från början. Mycket bättre än förväntat.

Ändå så sitter jag här och ”väntar”. På vad? Bättre tider? Om jag hade kunnat så hade jag tränat och försökt att gå ner ännu mer i vikt. Den tanken gör mig lite orolig med tanke på mina tidigare ätstörningar. Varför har jag så bråttom? För mig är ju inte det viktiga att det går fort, utan att resultatet blir varaktigt. Den här gången ska jag gå ner i vikt och hålla min idealvikt för resten av livet. Inget mer jojo-bantande.

Jag såg en man i tv-programmet ”Supersize vs superskinny” som hade genomgått gastrisk bypass, vilket innebär att man minskar storleken på magsäcken med hjälp av en operation. Innan jag började banta så funderade jag ärligt på en sådan operation för min egen del.

Den här mannen hade lärt sig att han kunde äta samma typ av mat som innan, men processa maten på ett sådant sätt att magsäcken inte fylldes fullt så fort. Detta i sin tur gjorde att han ändå kunde äta mer än han borde och även mer kaloririkt. Varför gör man så mot sig själv när man har genomgått en sådan livsavgörande operation? Bör man inte välja ett mer hälsosamt leverne resten av sitt liv?

Jag valde att inte genomgå det ingreppet, utan att istället lägga om min kost. Jag vet ju att jag kan och jag ser resultat, om än så långsamt. Att se en annan människa välja ett annat beslut, gjorde mig nästan lite arg. Vad dum han är! Sedan tänker jag på många av mina egna val när jag själv har ökat i vikt. Jag har också varit dum. Mer än en gång. Det är ju därför som jag måste gå ner igen. Tänk om jag inte hade tillåtit mig själv att öka så pass mycket i vikt. Då hade jag inte varit där jag är nu.

Tankar som dessa får mig att inse att jag borde vara glad åt mina framsteg istället för att misströsta över att det går ”långsamt”. Varje gram i rätt riktning borde ses som en seger! Jag känner att jag behöver peppa mig själv och känner att det är skönt att skriva ner mina tankar. När jag läser igenom det jag har skrivit så inser jag ännu mer, hur rätt jag har. Jag ska känna mig nöjd för varje dag som går.

Många väljer att skriva en matdagbok när de ska gå ner i vikt, men antecknar då endast mat och dryck, samt om de har utövat någon form av aktivitet. Jag vet inte hur många som skriver ner sina tankar och känslor. Dessa påverkar en mer än vad man tror. Vissa inser inte att ätstörningar utgår från det mentala, men tar sig uttryck fysiskt.

Folk tror att det ”bara är” till att gå ner eller upp i vikt. Ät lite mer eller ät lite mindre. Rör på dig lite mer eller rör på dig lite mindre. Allt beroende på vilket behovet är. Det är inte så enkelt och jag vet att alla som har lidit eller lider av ätstörningar, förstår precis vad jag menar.

Dag 12 kan jag ge mig själv en 12:a. Varje dag är ett framsteg och jag har gjort ytterligare ett.

Nu i efterhand så inser jag att det inte alls har gått långsamt. Tvärtom så är det rätt makalöst att jag har kommit ner under 70 kg under året som har gått. Från fetman till normal vikt. Samtidigt så förstår jag känslan av frustration. Många vill ha en ”quick fix”. Gå ner 10 kg på en vecka eller varför inte några timmar? Det funkar ju inte riktigt så och som en person sa till mig. Det tog tid för dig att gå upp i vikt och det kommer ta tid för dig att gå ner i vikt. Ha tålamod! Det tvingades jag att ha till slut och det kanske är det som har gjort mig mer avslappnad i min inställning nu? Jag vill fortfarande går ner i vikt, men jag har inte lika bråttom nu, som jag hade då. / Maria

Tålamod.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>