Tillbaka för en stund…

Som synes så kommer jag bara tillbaka och bloggar lite då och då när andan faller på…

Det är fullt upp i livet och fokus ligger tyvärr inte på vare sig bloggen eller vikten, vilket oundvikligen leder till fel kost och viktuppgång och självklart är frustrerande! :mad:

Visst är det lite märkligt att man väljer bort sig själv och sin egen hälsa till förmån för andras väl och ve fast att man har lovat sig själv att aldrig göra så igen… :roll:

Det är mycket med familjen, student, skolavslutningar, sommarjobb, flytt och så vidare just nu. Utöver det så är det mycket fokus på jobb, semester och andra saker som måste fixas och donas med. Livet kallas det visst! ;-)

För närvarande betar jag av en sak i taget. Vi har firat äldsta sonens student som blev riktigt lyckad i strålande solsken, fika, lunch på stan och middag med bio på kvällen. Äldsta sonen fick bestämma precis hur han ville ha det så länge jag fick min vilja igenom beträffande att han skulle ha kostym på sig så att jag fick mina foton! :lol:

Stackaren fick gå omkring i svart kostym när det var 30 grader och stekande sol… MEN han fick faktiskt byta om så fort vi kom hem… Snäll jag är, va? :lol:

Nåväl. Idag slutar yngsta sonen nian och i kväll ska han ha fest med klassen. Jag har lovat att ”vandra” runt festen fram till 23.00 i kväll. Jättesmart med tanke på att jag ska upp vid 04.30 i morgon bitti och jobba hela dagen… Yeay… :shock: Tur att jag är ledig idag och har möjlighet att chilla lite och förbereda inför avslutningen.

Kortfattat om min vikt. Den har ökat som sagt var och för närvarande ligger jag på 76,6 kg. Det är verkligen inga glädjande siffror, men jag är glad så länge jag inte passerar 80 kg, vilket har blivit min ”gräns”. Jag gör vad jag kan när jag orkar och hinner. Jag tänker dock inte pressa mig själv eftersom syftet är att må bra och det finns ingen som mår bra av att ständigt pressa sig själv. ♥ / Maria

Min vikt i juni 2016.

Share

Ska jag fortsätta eller sluta blogga?

Jag är helt slut efter att ha hostat mig genom fredag och lördag natt. Vad är det som gör att man hostar mer när man ligger ner? När jag sitter upp så hostar jag inte alls lika mycket…

Strax efter sju i morse var det lika bra att gå upp och låta maken sova. En fördel är att jag har fått bloggat en del, vilket var ett tag sedan.

Jag har funderat på om jag ska lägga ner bloggen eller om jag ska fortsätta att dela mitt liv med andra? Finns det något intresse för min blogg?

Blogga eller inte?

Jag ser i statistiken att det är ett par hundra som är inne och läser dagligen även när jag inte har bloggat, så något syfte verkar bloggen uppenbarligen fylla.

Skulle min blogg saknas om den inte längre fanns? Finns det några speciella önskemål om bloggämnen?

Ibland känns det lite som att jag skriver ”i min egna lilla värld” där jag inte tänker på att andra läser och sedan blir jag påmind när någon kommenterar.

Om DU vill att min blogg ska finnas kvar så hojta till. I annat fall kanske den försvinner eller bara fylls på sporadiskt när jag känner för det.

Ha en skön söndag! Jag ska till köket och fylla på min temugg! :-) / Maria

Share

2011 och 2016…

Jag fick en påminnelse på Facebook då min svärmor hade postat denna ”fina” bild på mig från 2011. Då vägde jag 100,7 kg. Även om jag har gått upp i vikt igen, efter att jag tappade 40 kg, så har jag ändå inte kommit upp i 100 kg igen, vilket är något jag får vara både glad och tacksam för.

Jag var uppe och nosade runt 80 kg i januari 2016, men jag kämpar så gott jag kan för att inte gå över den gränsen. Påminnelser som dessa ger en verkligen perspektiv… / Maria

2011 och 2016.

Share

Ögoninflammation också…

På riktigt. Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Jag har fått en j-la ögoninflammation nu också. Jag är stum, blind, förkyld och jävlig! Det är inte roligt…

Jag gick tidigare från jobbet och åkte till en akut vårdcentral dit jag brukar gå vid behov. De skulle ha öppet till 16. När jag väl kom fram i god tid FÖRE 16 så hade akut-mottagningen stängt för dagen utan att de meddelade det på hemsidan.

- Du hade ju kunnat ringa och höra dig för, var svaret som jag fick… Jo, men tack. Man ska ju inte kunna lita på informationen från hemsidan…

Sur som en citron gick jag vidare till nästa akut-mottagning som öppnade 16.45. På vägen dit köpte jag lite att äta och dricka eftersom jag gissade att jag skulle få sitta där en stund… :-(

Det gick snabbare än väntat och strax efter 17 visade det sig att jag tydligen har en långvarig virusinfektion med inslag av bakterier i mitt öga. Så mysigt då…

Jag fick min sedvanliga medicin, Fucithalmic, vilket kändes som en befrielse för mitt ömmande, kletiga öga.

Fucithalmic.
Det märkliga är att de gånger som jag har fått ögoninflammationer, så har det alltid varit på våren. När jag kollade mitt högkostnadskort så var det nästan på året sedan jag var hos läkaren sist för samma problem. Då var jag där 150512 och nu var jag där 160513.

Det ska tydligen inte alls ha något med allergi eller pollen att göra, men jag undrar faktiskt eftersom det alltid kommer just vid den här tidpunkten på året… / Maria

Share

Jag har tappat rösten!

Efter att ha varit förkyld/allergisk/överkänslig ett tag nu så har jag lyckats tappa rösten. Redan igår kväll började jag bli hes och något senare så försvann rösten helt!! :shock:

Jag har tappat rösten.

Att jobba i ett kommunikativt yrke är inte det bästa när det man inte har någon röst. Jag gick ändå till jobbet eftersom jag tänkte att jag kunde göra andra arbetsuppgifter och låta mina kollegor prata med patienterna.

Det är dock sjukt frustrerande att inte kunna prata ordentligt när man MÅSTE kommunicera. Bara en så enkel sak som att gå till affären och handla. Tänk om man behöver fråga efter något. Hur gör stumma människor när de kommunicerar?

Folk tittar lite konstigt på en när de hälsar och man själv försöker svara, men det inte kommer fram något ljud… Man ser ju bara knäpp ut när man försöker gestikulera och visa att man inte kan prata… :lol:

Det är också frustrerande att känna att man har saker att säga, men inte ha förmågan att uttala dessa saker. Hemma tycker de att det är komiskt, men de är faktiskt snälla. När barnen var yngre och jag tappade rösten så tyckte de att det var hysteriskt roligt när jag inte kunde ”tjata” på dem, men som jag minns det så var de snälla då också.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle sjukanmäla mig till jobbet. Hur gör man när man inte kan ringa och sjukanmäla sig? Det var ett jobb där jag var beroende av min röst för att sköta mitt jobb. De trodde att jag fejkade när jag messade och sa att jag hade tappat rösten, så när de ringde fick barnen svara och säga att deras mamma inte kunde prata… Sjukt, men sant!

Vi får se hur länge rösten tänker hålla sig borta den här gången… / Maria

Share

Tidigare inlägg «